Emelie Forsberg

Jag kan inte förstå att hela oktober snart har passerat. Var tar tiden vägen? Sommaren kändes så himla lång även om den aldrig riktigt slog till ordentligt sedan blev det bara höst och snart börjar julkalendern. Jag är en nostalgisk person och har svårt för tidens snabba framfart. Varje dag räknas och måste göras minnesvärd, även om det bara är de små sakerna som uppmärksammans. 

Typ som inköpet av en ny vinterjacka. Har tjatat håli huvudet på alla som orkar lyssna om min otursvåg i våras då bland annat alla mina vinterkläder blev stulna. Men det förde lärdom med sig, allt materiellt är utbytbart och det är inte värre än att det kostar lite. (Läs: kostar mycket och ja, jag är fortfatande bitter, vem försöker jag lura?). 

Har fikat och promenerat med dessa tjejer i veckan<3. Alltid lika mysigt! 

Jag har tränat hårt och mycket som vanligt. Och som vanligt är kroppen mer död än levande varje kväll när jag tungt landar i sängen ha-ha. 

Älskar dock svetten och mjölksyran mer än mycket annat i livet för tillfället. Träningen har aldrig varit så rolig som nu. Kan träna i timmar för att sedan åka hem och komma på mig själv att längta till morgondagens pass. 

Jag var ledig fredag till söndag även denna helg men tyckte att någon måtta får det vara med det goda i livet. Jag tog istället på mig ett extrapass fredag natt och såhär mysigt hade jag det innan det var dags att cykla iväg. Det gäller som sagt att fånga de små stunderna i livet. 

Ser riktigt trött ut på bilden, men jag kände mig ungefär lika peppad och lycklig när jag cyklade till jobbet igårkväll som om jag skulle cyklat iväg på förfest. Är det rimligt att gilla sitt jobb så mycket? 

Som bra karma för att jag tog ett extrapass hade jag bästa jobbpasset på länge. En patient sade "och vem ger dig en medalj? Jag har hört att ni är bra här men du är bättre än bra, du är bäst här". Jag blir rörd av sådana kommentarer och vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka patienterna som faktiskt säger sådana saker. Ett simpelt tack känns för lite i jämförelse med hur mycket det betyder att få höra något sådant under slitsamma arbetsförhållanden. Och ja det är lite skryt men jag är bra på att vara sjuksköterska, så är det bara =).

Imorse enligt jobba-natt-tid, dvs kring två på eftermiddagen mötte jag upp Sofia för en fika på stationen vilket är vårt ställe. Har saknat att hänga med bara henne och prata och skratta om allt möjligt<3. 

Och såhär fint sken solen denna lördageftermiddag. Det är inte ofta den bländar oss med sin närvaro dessa dagar, därför värmer strålarna lite extra när den väl bestämmer sig för att kika fram.