Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, kanske för att jag gjort både och. Men igår under min "fantastiska" dag hände det värsta tänkbara - min mobil lade av. Och kaos som jag är gjorde jag skadan värre och nu står jag utan både simkort och en fungerande telefon. You go girl! Så igår var en av de värsta dagarna i mitt liv, och jag överdriver inte. Jag är patetiskt beroende av att ha en telefon. (Pappa varför är du i Canada? Du kan alltid fixa allt! Pappa fixar liksom.) Men Tomas kom hit och livade upp stämningen med både kubbmatcher och dans så jag blev rätt glad ändå!
Och baaabaaam: idag var det triathlon! Och jag säger då det, FAN VAD KUL! Jag njöt verkligen då jag cyklade, även om det brände i låren emellanåt. Precis som jag och Johanna sade då vi kom i mål "klarar vi det här, ja då klarar vi allt". Så ja, det känns bra att veta att jag kommer klara allt här framöver! Imorgon är det helg också. Yippie! Och Calle du brukar kika in här ibland vet jag, så om du läser - STORT grattis till förstaplatsen!

Tjenatjena! Idag har jag bestämt att det ska bli en sån där fantastisk dag, inte för att det har varit något fel på den gångna veckan, inte alls. Snarare tvärt om! Men ändå, solen skiner och det är glada miner (missbrukat ordspråk från min sida jag vet, men det ligger så nära sanningen man kan komma!). Igår så var jag miss duktig för en gångs skull, efter att ha pluggat matte på UH efter skolan kom jag hem och slog upp biologiböckerna - i tre och en halv timme!! Hör och häpna! Dock så kom mina partybruttor hit och käkade bullar och skruvade upp volymen lite ett tag, men inte slutade vi plugga för det inte. Det kallas naturanda! Ha en awesome dag nu gott folk!

När man är ung och dum så kan man råka lova en gammal vän att skriva en novell till honom. Vilket jag lyckades med för någon vecka sedan höhö. Men nu idag tog jag tummen ur röven och skrev och skickade iväg den. Så bjussar på den för er också eftersom jag ändå inte har något vettigt att säga. Eller jo, Elin var här ikväll och bruden - du är bäst! Kan tillägga att det är svårt att skriva från en killes perspektiv, så ha lite överseende med det då lilla jag försöker skriva om "brudar och bärs" haha!

De där orden ingen lyssnar till
Livet är lite lustigt då de gäller tysta ord och dolda meningar. Hela tiden talar det till oss, vi har bara inte lärt oss lyssna. Eller så vill vi inte lyssna.
Det var som den där kvällen för snart tjugotre år sedan, om jag bara hade lyssnat till livets små tysta meningar och varningar hade jag inte suttit här idag. Jag hade inte suttit över huvud taget.
Året var 1989 och jeans med hög midja var det mest hippa du kunde bära. Kvällssolen värmde så kärleksfullt en annars känsokall stad och grillat hade aldrig smakat så gott. Vi var unga, världen var vår. En sunkig grabblya och en trång liten balkong verkade vara allt vi behövde för att regera världen. Och varsin karta med stora starka, Carlsberg var det enda rätta. Jag var nyss fyllda arton och brudar och bärs tog upp skamligt mycket av min tid, precis som denna kväll. Min gamla moder hade precis som alltid tjatat på mig, att jag måste ta tag i mitt liv. Rycka upp mig i min smutisiga jeanskrage. Denna kväll kanske lite extra mycket, eftersom jag tydligen lovat att passa lillsyrran. Ett bortglömt löfte vi än idag kan bråka om, bara för att det blev som det blev. Och även om jag klandrar henne så vet jag att jag borde ha lyssnat, på både min mor och på livets små inbakade varningar i något så simpelt som att passa lillsyrran.
Efter att jag smällt igen dörren och halvsprungit till bussen för att inte missa den på grund av ett utdraget gräl bestämde jag mig. Det fick fan vara nog. Jag flyttar hemifrån, skaffar mig ett jobb på något bygge och sedan lämnar jag den här skitstaden! Någonstan i all ilska bestämde jag mig också för att jag skulle supa skallen av mig den här kvällen, inte kunde jag veta hur bokstavligt jag menade det.
Grabbarna kunde som alltid vända mitt hetsiga humör, vända ilskan till djupa skratt och tända eld på den ångest som tryckte över bröstet. Men som de alltid sagt, pojkar som leker med elden bränner fingrarna.
Då klockan för länge sedan passerat barnet och alkoholhalten i blodet stigt sig onämnbart hög så når man den punkt då man bara släpper allt. Låter brudarna kyssa en, tar in smaken och doften och njuter av nuet likt en treåring. Man kan inte skilja på igår eller imorgon. Man följer bara med och accepterar det faktum att vi står maktlösa inför vad livet har att erbjuda. Detta accepterande tog mig till Klippan den här varma sommarkvällen, med en tjej i ena handen och en ljummen öl i andra verkade det som en av historiens bästa idéer. Nu i efterhand inser jag att livet talade tydligare till mig än vad jag ville inse då. Om jag bara stannat hemma och passat lillsyran, eller stannat i lägenheten då jag inte fann åt mina skor. Eller åtminstonde vänt ner till hamnen istället då tåglasset som skulle passera gick sönder så vi fick vänta en halvtimme innan de lagat skiten. En halvtimme där yttligare några öl sveptes. Men nej, vi envisade oss upp till Klippan.
Vad som kom att hända de närmaste timmarna går inte att förklara, hur det gick till eller vem som bär skulden. Inget vet säkert. Det enda säkra var att det knakade till rejält i min annars så stabila kropp efter fallet på sju meter ner från Klippan. Mitt liv tycktes vara bortom all räddning, men lika envist som vi tog oss till klippan lika envist klamrade jag mig fast vid livet.
Jag ångrar mig varje vaken sekund över att jag var så ung och dum. Varje vaken minut förbannar jag mig över min brutna nacke och mina förlamde ben. För att jag sedan den kvällen har suttit ner. För att jag inte lyssnade till livet som så tydligt talade till mig.
De där orden ingen lyssnar till

Livet är lite lustigt då de gäller tysta ord och dolda meningar. Hela tiden talar det till oss, vi har bara inte lärt oss lyssna. Eller så vill vi inte lyssna.
Det var som den där kvällen för snart tjugotre år sedan, om jag bara hade lyssnat till livets små tysta meningar och varningar hade jag inte suttit här idag. Jag hade inte suttit över huvud taget.

Året var 1989 och jeans med hög midja var det mest hippa du kunde bära. Kvällssolen värmde så kärleksfullt en annars känsokall stad och grillat hade aldrig smakat så gott. Vi var unga, världen var vår. En sunkig grabblya och en trång liten balkong verkade vara allt vi behövde för att regera världen. Och varsin karta med stora starka, Carlsberg var det enda rätta. Jag var nyss fyllda arton och brudar och bärs tog upp skamligt mycket av min tid, precis som denna kväll. Min gamla moder hade precis som alltid tjatat på mig, att jag måste ta tag i mitt liv. Rycka upp mig i min smutisiga jeanskrage. Denna kväll kanske lite extra mycket, eftersom jag tydligen lovat att passa lillsyrran. Ett bortglömt löfte vi än idag kan bråka om, bara för att det blev som det blev. Och även om jag klandrar henne så vet jag att jag borde ha lyssnat, på både min mor och på livets små inbakade varningar i något så simpelt som att passa lillsyrran.
Efter att jag smällt igen dörren och halvsprungit till bussen för att inte missa den på grund av ett utdraget gräl bestämde jag mig. Det fick fan vara nog. Jag flyttar hemifrån, skaffar mig ett jobb på något bygge och sedan lämnar jag den här skitstaden! Någonstans i all ilska bestämde jag mig också för att jag skulle supa skallen av mig den här kvällen, inte kunde jag veta hur bokstavligt jag menade det.
Grabbarna kunde som alltid vända mitt hetsiga humör, vända ilskan till djupa skratt och tända eld på den ångest som tryckte över bröstet. Men som de alltid sagt, pojkar som leker med elden bränner fingrarna.

Då klockan för länge sedan passerat barnet och alkoholhalten i blodet stigt sig onämnbart hög så når man den punkt då man bara släpper allt. Låter brudarna kyssa en, tar in smaken och doften och njuter av nuet likt en treåring. Man kan inte skilja på igår eller imorgon. Man följer bara med och accepterar det faktum att vi står maktlösa inför vad livet har att erbjuda. Detta accepterande tog mig till Klippan den här varma sommarkvällen, med en tjej i ena handen och en ljummen öl i andra verkade det som en av historiens bästa idéer. Nu i efterhand inser jag att livet talade tydligare till mig än vad jag ville inse då. Om jag bara stannat hemma och passat lillsyran, eller stannat i lägenheten då jag inte fann åt mina skor. Eller åtminstonde vänt ner till hamnen istället då tåglasset som skulle passera gick sönder så vi fick vänta en halvtimme innan de lagat skiten. En halvtimme där yttligare några öl sveptes. Men nej, vi envisade oss upp till Klippan.
Vad som kom att hända de närmaste timmarna går inte att förklara, hur det gick till eller vem som bär skulden. Inget vet säkert. Det enda säkra var att det knakade till rejält i min annars så stabila kropp efter fallet på sju meter ner från Klippan. Mitt liv tycktes vara bortom all räddning, men lika envist som vi tog oss till klippan lika envist klamrade jag mig fast vid livet.

Jag ångrar mig varje vaken sekund över att jag var så ung och dum. Varje vaken minut förbannar jag mig över min brutna nacke och mina förlamde ben. För att jag sedan den kvällen har suttit ner. För att jag inte lyssnade till livet som så tydligt talade till mig.