/
Livets bästa löptur?
Alltså wow oktober. Du har överträffat dig själv. Morgonens löprunda tog andan ur mig av flera anledningar. Dels på grund av att jag hade lovat mig själv att inte stanna, hur tunga uppförsbackarna än kändes med viktvästen, men också på grund av att Uppsala är så fantastiskt vackert. Det är magiskt att få ge sig ut i en ännu sovande stad, utan trafik eller jäktande människor. Att få vara ensam med musiken och morgonsolen. Att få se hur årets första, tunna islager på ån kämpar mot årets sista värmande solstrålar. Att få se frosten i gräset övergå till vatten. Att få se hela den rödorangea färgpaletten i träden. Att få bilda små fuktmoln med munnen i takt med andetagen. Att få sänka farten för att blicka ut över slottsträdgården. Att få njuta av nedförsbacken med kyrkan framför. Att glatt få hälsa på andra morgonpigga motionärer. Jag hade nog, utan att överdriva, en av livets bästa löpturer idag. Bara sådär, en annars rätt händelselös söndag mitt i livet. Ville ta tusen bilder på min vackra hemstad men jag hade ju lovat mig själv att inte stanna he-he. Får minnas känslan. Kan man få runners high genom att springa i långsamt tempo i en halvtimma?
En gammal bild på Uppsalas stolthet, från min första vecka här för lite mer än två år sedan.
