Löpturen
Trots de skrikande rösterna i öronen blev det med ens tyst i huvudet då högerfoten gjorde sitt första avstamp. Sedan vänsterfoten. Och högerfoten igen. Det krävs inte många steg innan kroppen hittar tillbaka till den välbekanta rytmen. Musklerna vet vad de ska göra. Hormonerna är snabba att dra ihop kärlen, se till att pulsen stiger och luftrören vidgas. En varelse gjord för fysisk påfrestning. Armarna gungar vant nära kroppen och blicken fästs några meter framför fötterna. Hon drar ett djupt andetag, som en sista påminnelse till kroppen att nu är det dags igen, var beredd; löpturen har startat.
Julisolen hjälper svettkörtlarna att tömma sig och får henne att lyfta ansiktet mot skyn. För en sekund sluter hon ögonen och insuper värmen från strålarna. Förlitar sig på att fötterna sköter balansen medan ögonen tar sig en snabb och medveten vila. Ännu har springturen inte hunnit bli så lång att den känns jobbig, ännu kan hon njuta av rörelserna. Ta ut stegen ordentligt och kontrollera andetagen. Det är något visst med de första hundra metrarna. Som en tidig, färgsprakande höstmorgon. Med lovord om härlighet och lugn, trots att minnet tyst skvallrar om påfrestningen som väntar. Skyfall i form av svett och storm i form av ett hårt arbetande hjärta. Isande skyla i form av mjölksyra och mörker i form av utmattning. Trots medvetenheten njuter man av de första hundra metrarna likt den tidiga hösten, ty den är trots allt lugn och vacker. Hoppfull och inspirerande. Alltid en nystart.
Som på beställning ökar hjärtfrekvensen, andningsmuskulaturen arbetar hårdare och andetagen blir ytligare. En salt svettdroppe når ena mungipan som för att retsamt påminna kroppen om törsten. De lätta, långa stegen blir allt kortare och känns allt tyngre. Det krävs större ansträngning för att trycka kroppen framåt. Blicken tenterar att vandra närmare fötterna precis som hållningen lockar att sloka. Markens lutning försvårar utmaningen. Framkallar den välbekanta smärtan. Inte bara fysisk smärta i form av muskler trötta av ansträngning och skrikande efter syre, utan vad värre är; den psykiska smärtan. Känslan av att vilja stanna. Ge vika åt bekvämligheten och tillåta andningen att hitta sitt normala tempo, ge musklerna den mängd syre de behöver och därmed göra slut på de inre kriget med mjölksyran. Den ständigt återkommande känslan av ifrågasättande. Varför. Varför gör hon det här?
Trots de skrikande rösterna i öronen förblir det tyst i huvudet då högerfoten gör sina återkommande avstamp. Det finns inte utrymme att fundera över hur flygplanslogistiken faktiskt fungerar, lungornas djupa andetag tar för stor plats. Vardagens alla måsten dämpas av den högljudda pulsen som dunkar i tinningarna. Kärleksproblemen tycks lindriga i jämförelse med smärtan som mjölksyran orsakar. Musiken i öronen överröstar allt tillsammans med kroppens inre oväsen. Trots att kroppen fysiskt sällan är så uppjagad som nu, finns sällan ett sådant pysikt lugn.
Tacksamheten sköljer över henne då stegen bromsas in och händerna äntligen får placeras på knäna. Andningens häftiga rörelser drar med sig hela kroppen likt vågor som långsamt planar ut mot stranden. Hon förmår sig att sträcka ut kroppen igen. Pulsen som tidigare slagit henne sönder och samman inifrån har nu lugnat sig och de enda tecken den lämnat kvar från ansträngningen är ytliga och svällda blodkärl längs med extremiteterna. Den nu lugna hjärtfrekvensen pumpar runt dopaminet som fyller henne med vällust och belåtenhet. Ännu en gång blundar hon mot julisolen. Drar ett djupt andetag, som för att tacka kroppen att nu är det gjort; löpturen är över.
