Vi skriver tusen bokstäver för att få en enda tillbaka
Trots att dagen började bättre än vad dagar gör flest fick jag bita mig hårt i läppen på vägen hem medan jag spelade radioreklam på högsta volym för att slippa höra mina egna tankar.
Tragisk nog berodde min känslovåg på ett enda "dåligt" betygsresultat. Men då allt vad högskola heter börjar närma sig och man inser hur svårt det faktiskt är att komma in på de utbildningar man vill svider det att förstå att allt vilar i ens egna händer. Att jag endast har mig själv att beskylla för det där kassa E:et i matte eller ettans slöa försök till att plugga. Jag har skärpt mig gällande skolan, men det gör inte de redan satta betygen bättre. Vilket gör mig så otroligt förbannad på mig själv. Det är inte rättvist att vi gång på gång skriver tusentals bokstäver för att få en enda tillbaka.
Jag har själv sagt att det finns så mycket mer i livet än arbete, vilket jag håller fast vid. Huvudsaken är att man får leva tillsammans med någon som lyser upp de regniga dagarna och kanske ett eller två barn som skrattar och sprider glädje. Men vi ska ändå gå till jobbet fem dagar i veckan. Vi ska ändå försörja de skrattande barnen och vi ska garantera en pension tillsammans med den som lyser upp våra regniga dagar. Åh vad jobbigt. Jag får nog gifta mig rikt helt enkelt.
