/

Nördigt

Denna lediga söndag har spenderats framför två historiedokumentärer. Jag har abstinens efter att lära mig saker ha-ha. Efter två timmar spenderade med Ötzi och Ramses Den Store kom jag att tänka på denna diktanalys jag skrev i våras. Är det något jag saknar mer än historielektionerna är det tamigfan att skriva. Alla svenskauppgifter. Till alla skoltrötta gymnasie-elever där ute, jag tar mig mer än gärna an era diktanalyser, krönikor och noveller höhö.

Märket av Bruno. K Öijer

En trist
Händelsefattig dag
en dag för forskare som står böjda
över resterna av ett forntida skelett
och alltid letar efter sår
letar efter skallskador och knivhugg
och andra tecken
på mord strid och en våldsam död
dom letar aldrig
efter bevis på liv drömmar och kärlek
dom ser inte ränderna av gråt i kraniet
inte dom små groparna från kyssar
dom ser inte dom tydliga spåren
av tankar och själ
dom ser aldrig var skyddsandarna 
ristat in sina namn
och att den här kroppen var en stege
en länk mellan himmel och jord
hela tiden missar dom det väsentliga
och ser inte märket
det fullt synliga greppet om handleden 
från någon
som före den här människan över floden 
ledde henne in i trädens skugga


Dikten talade till mig genom meningarna på raderna 9-14, ”Dom letar aldrig, efter bevis på liv drömmar och kärlek, dom ser inte ränderna av gråt i kraniet, inte dom små groparna från kyssar, dom ser inte dom tydliga spåren, av tankar och själ.” Dikten väcker hos mig känslor kring gamla minnen om kärlek som gått förlorad i takt med tiden. Jag reagerar på hur Bruno K. Öijer vänt på något för oss så självklart som att studera lik, till att istället fundera krig hur känslor också satt sina spår i den döda kroppen: ”Dom ser aldrig var skyddsandarna, ristat in sina namn”.

Jag drar direkt paralleller från diktens titel till just den sistnämna meningen. Att arkeologer inte letar efter märken från känslor eller religion, utan istället bara uppenbara, fysiska skador. Även rad 20-21 ”och ser inte märket, det fullt synliga greppet om handleden” är direkt kopplat till titeln. Författaren kan jag tänka mig syftar på en människas relation till andra och de spår de lämnar vid beröring. Vid en beröring från någon man tycker om reagerar huden och för de två iblandade har ett brännande märke lämnats. Dock syns inte detta vid en arkeologisk undersökning, men märket har funnits där, lika tydligt som skallskador eller knivhugg.


Dikten innehåller mycket funderingar från författarens sida, om varför arkeologer inte lägger någon vikt vid det uppenbara som funnits i den nu döda kroppen. Varför de, precis som han säger i raderna 5-14, bara letar efter tydliga skador och sår och istället inte märken efter beröringar och tankar.  Dikten beskriver just denna trista dag då forskare står böjda över ännu ett skelett för att söka efter ännu ett bevis på våld och död. Jag tror författaren vill påpeka att innan döden drog med sig människan till andra sidan har där funnits ett liv fyllt av kärlek, tankar och drömmar. Innan döden blev ett faktum hann gropar av kyssar bildas precis som märken av beröringar. Jag skulle vilja påstå att diktens motiv och syfte är att kasta ljus på det liv som levts av det nu döda skelettet. Att märken funnits på den nu förmultnade huden och att tankar funnits i den försvunna hjärnan. Det finns mer att fundera kring än bara jacket i kraniet. Dessa funderingar leder för mig till en känsla om kärleksfulla minnen från den gånga tiden. Till en slags hemlängtan och nostalgi. Jag vill veta vem som skapat groparna av kyssar och lämnat ett märke kring handleden.


Diktens sista rader ”som förde den här människan över floden, ledde henne in i trädens skugga” går enligt mig att tolka på två vis. Antingen kan författaren mena just det som står skrivet: att någon greppat den nu dödes handled och fört henne över floden in i trädens skugga. Kanske för att bilda små gropar av kyssar i skymundan. Eller menar Bruno K. Öijer något andligare, som att någon fört den här människan över dödens flod in i trädens skugga, som då skulle kunna liknas med dödsriket. Kanske syftar författaren på att det inte varit någon våldsam död utan istället ett grepp om handleden som hjälpte människan över till andra sidan. Och att detta märkte av beröring som så väsentligt är har missas av arkeologerna medan de i blindo söker efter skallskador och knivhugg.


Diktens berättarperspektiv går varken i jag-form eller i någon bevittnandes berättarform utan är funderingar från en egentligen okänd person. Dock kan man anta att det är författarens tankar vi får ta del av. Författarens historia i dikten utspelar sig inte mellan två eller flera personer utan är snarare en summering av en händelse där personer inte är det väsentliga utan istället själva händelsen i sig. Den enda person man får chans att ana något om är den döde vilken författaren kallar henne. Jag drar då den uppenbara slutsatsen att den döda människan en gång varit en kvinna. Denna kvinna undersöks av arkeologer men var eller när får man aldrig veta, jag ser dock framför mig att händelsen utspelas utomhus. Kanske för att diktens enda miljöskildringar är floder och träd. Även fast diktens första rad påpekar att det är en trist dag får jag medan jag läser känslan av varm sommar med glittrande vatten och träd vajandes i vinden. Detta för mig in på diktens tema; jag tolkar dikten som solig och varm då jag anser att den är en slags hyllning till tidigare levda människor. Ett slags kärlekstema där författaren vill få oss läsare att minnas hur även våra förfäder älskat och funderat, gråtit och varit troende.  


Enligt mig är dikten skriven i en rätt flytande form, den känns inte hackig eller svår att läsa. Jag kan se meningarna ”dom ser aldrig var skyddsandarna, ristat in sina namn” som en symbol för människors tro genom tiderna. Förr i världen kan det ha varit mycket andar och däribland skyddsandar, innan man senare övergick till tron på en enda Gud. Det förekommerockså anaforer där man upprepar ordet ”dom” fyra gånger i raderna 9,11,13,15 vilket utgör en del i diktens rytm.

En metafor jag tidigare nämnt är de två sista meningarna där jag antar att författaren vill måla upp Karon och hans båtturer över floden till dödsriket med finare ord. Jag kan också se rubriken ”Märket” som en symbol för allt som inte syns efter en människas död, vilket mer eller mindre sammanfattar dikten. Jag tror att det är det Bruno K. Öijer vill komma fram till med sin ordsamling, att märken från livet inte syns på ett dött skelett även om det är uppenbart att dem en gång funnits där. Både gropar av kyssar och märken kring handleden.