/
Disckbråck
Jaha kära vänner. Då har denna tjugofemårig gått och fått ett diskbråck. Eller ja, jag lär ha haft det ett tag. Min smärta i skulderbladet visade sig vara refererad smärta från en utbuktad disk i området mellan C5-T1 någonstans. Jag vaknade natten mellan torsdag och fredag av att jag skrek till av smärta. Jag kunde inte röra mig och än mindre ta mig upp ur sängen. Jag var faktiskt rädd. Sedan följde några av de värsta timmarna i mitt liv innan trolig diagnos ställts och adekvat smärtlindring skrivits ut. Där och då var jag lättad. Man hade hittat en orsak till min smärta och nu kunde den behandlas rätt. Men allt eftersom helgen fortlöpte sjönk den bittra verkligheten in. Jag kommer ha ont länge. Jag kommer inte kunna träna på länge. Jag kan för fasen knappt gå utan att det gör ont. Som jag grät igår. Det är en bagatell om man jämför med vilka diagnoser folk dagligen får, men detta är min största motgång i mitt fjuttiga, privilegierade lilla rosa-fluff-liv. Det är nyttigt att få erfara lite motgång också, jag vet det. Jag lär mig att bli ödmjuk inför livet, hälsan och allt jag tar för givet. Men det har varit mycket med min hälsa det senaste året. Covid, en rejäl halsfluss, upprepade inflammationer i visdomständer vid flera tillfällen, en hel höst med hosta och så nu detta. Så igår tillät jag mig själv att gräva ner mig totalt. Jag grät, var bitter, klagade till alla som orkade lyssna, grät lite till, åt mackor hela dagen bara för att jag var värd det, tyckte synd om mig själv och var allmänt ocharmig. Sedan när jag fått allt ur systemet somnade jag och lovade mig själv att vakna och se på mig själv och denna larviga situation objektivt. Jag kan andas, jag kan gå, jag kan skratta och jag kan ta hand om mig själv. Det hade kunnat vara värre. Sedan tog jag min trasiga kropp ut på en promenad och slogs av tanter med rollator, men jag njöt av solen, av att vara frisk -för det är jag, jag är bara lite trasig just nu.
Och ni kommer då aldrig träffa en mer dedikerad diskbråckspatient, det säger jag er. Jag gör övningar från morgon till kväll, har läst allt som går att läsa i alla mina kursböcker och överallt på internet. Jag har kollat otaliga youtube-klipp och jag är medveten om hur varenda liten rörelse jag gör påverkar mina cervikala diskar. Skulle kalla mig självutnämnd diskbråcks-expert såhär efter tre dagar med intensiv inläsning. Och jag har blivit bättre. Det kommer bli bättre. Det är bara lite jobbigt att en av de få saker jag glatt mig åt under covid och något som jag så starkt identiferar mig med har tagits ifrån mig; att kunna träna. Att vara fysisk. Nu klagade jag igen hehe, men det är en stor sorg för mig och jag hoppas på att bli bra innan jag hinner bearbeta klart den sorgen.
