/
Verkligheten
Godmorgon fredag och långhelg! Jag klev på en fyra dagars ledighet igårkväll efter ett rörigt pass på vad som ska kallas akuten. Jag är inte den som skriver långa utläggningar om vårdpersonalens situation i rådande covid-tider men här kommer ett långt frustrationsinlägg.
Jag har vant mig med att andas i masken, jag har anpassat mig till det fakutm att vi inte längre kan springa ut och in från rummen utan måste planera varje liten tillsyn hos patienterna i minsta detalj. Både gällande materiel och ihopsamlande av arbetsuppgifter: "Agda, kan du hålla dig lite till så ska jag bara hämta antibiotikat, då kan jag hjälpa dig på toaletten i samma veva som jag ger läkemdel så slipper vi slösa materiel och klä på oss två gånger". Jag har över en natt acceperat att det arbetssätt jag lärt mig arbeta efter helt har gjorts om. Vi arbetar inte längre i team efter medicinska tillhörigheter utan nu är vi blanade team där jag som sjuksköterska kan jobba med kanske, fem- sex olika läkare som jag förväntas ha en dialog med trots att de sitter i helt andra, utspridda lokaler. Och det är såklart lika illa för läkarna, de vet inte vilken sjuksköterska som har vilken patient. Inte precis upplagt för bra komminikation. Jag har utan genomgång i de nya lokalerna på kirurgmottagningen arbetat med samma leende som alltid, utan att ens veta var personaltoaletten ligger. Jag springer omkring som en galning och letar saker till situationer som behöver snabb handläggning, bökar med sängar i trånga korridorer som inte är anpassade för en akutversamhet och förväntas även att instruera läkare var grejer finns och vilken sal som har vilket nummer - även om jag själv inte har den minsta aning. Det är nya rutiner så ofta att vi inte längre vet vad som faktiskt gäller. Alla gör olika.
Igår var det kö för att få komma in på akutmottagningen. Det var kö till akutsjukvården. Det fanns inte tillräckligt med rum. Vi får tvingas arbeta snabbare, ta tuffare beslut om vilka som faktiskt behöver vård just nu bara för att det inte finns tillräckligt stora lokaler. Och då har vi ändå flyttat halva verksamheten till kirurgmottagningen och har därmed nästan fördubblat arbetsytan. Och då har jag inte ens nämnt hur dåligt en akut sjuk covid-patient faktiskt mår. Hur ångesten ter sig hos en människa som inte får luft. Men mitt i allt detta försvinner heller inte världens alla andra sjukdomar. Människor får fortfarnade hjärtinfarkter, bukspottkörtlar blir inflammerade, njurstenar gör fortfarande ont som innan covid-19. En luxerad axel är precis lika akut i behov av reponering. Ett ileus är lika livshotande som vanligt, det är bara det att en patient med misstänkt ileus kan få vänta dubbelt så länge på verfierande röntgen eftersom att även uppe på röntgen kämpar personalen med att sprita av lokalerna mellan varje patient, med att klä på och av sig skyddskläder och skyddsmasker.
Det är tuffa tider för sjukvården, det har ingen missat. Vad som dock har missats är att hjälpa oss. Verksamhetschefter och ledningsgrupper tvingas böja sig själva och sin personal ut och in för att få ihop verkligheten. Och alla på sjukhuset är så jävla hjälpsamma. Vi klagar, men vi gör tamigfan vårt jobb ändå. Vi biter ihop. Vi skrattar åt svettfläckarna som växer fram på kläderna under skyddsdräkten och vi köper nya hudvårdsprodukter eftersom vi får finnar och sår av maskerna. Ja, vi har utbildat oss och singerat upp oss till att hjälpa människor och vi gör det gladeligen - uppenbarligen eftersom vi fortfarande går till jobbet under helt absurda förhållanden - men vi har inte signerat upp oss till ett jobb där vi otacksamt kämpar i motvind. För det gör vi. Var är hjälpen? Vi behöver fler kollegor, vi behöver bättre lokaler, vi behöver få sova på vår lediga tid och inte ta extrapass för att våra kollegor blivit smittade av covid-19 på jobbet, och framförallt behöver vi betalt för det otroliga arbete vi utför.
Jag tar emot ett rädda hjärnan -larm där en patient misstänks ha en stroke. Har patienten covid-19? Vi vet inte. Patienten kan inte prata pga sina akuta symtom. Ambulansen tror inte det. Vi larmar som vanligt. Patienten kommer till akuten, neurologen utför sin undersökning och jag sätter infart, drar prover och ser till att alla är redo för att gå till röntgen. Patienten hostar. Har patienten covid? Det går inte att utesluta. Plötsligt måste hela vårdkedjan styras om. Vi måste klä oss, på med masker och ge patienten ett munskydd. Ring röntgen, de måste byta labb och köra röntgen i en annan lokal - i en covid-19-lokal. Trombektomin måste bli informerade så att de kan förbereda sin lokal och sin personal. Kan patienten ligga på NIMA med covid-19? Nej det går inte, det är en öppen avdelning utan egna rum. Då kan resten av patienterna riskera att bli smittade. Var ska patienten då hamna? Han är för dålig för att ligga på en vanlig stroke-avdelning men för frisk för att ligga på en intensivvårdsavdelning - de plasterna är vi måna om i dessa tider. HIA har intermediärvårds-platser, men de tar bara hjärtpatienter med intermediärvårdsbehov. Oj, nu vill neurologen att vi går. Hoppas röntgen är redo. Hur mår den här stackars mannen egentligen? Har han varit helt vital tidigare? Vi vet inte, eftersom det inte finns några anhöriga att fråga då de inte får följa med till sjukhuset numera. Kom ihåg att försöka ringa dem sedan. Om det finns något nummer i journalen. Den här mannen kan ju inte uppe något. Vi måste ha en ren person som kan trycka på hissknappen. Nej, vi får inte ta den vanliga hissen, röntgen vill att vi kommer utevägen. Det blir en längre transport till en akut rötngen vilken krävs för att bekräfta den eventuella stroken och därefter välja behandling. Minuter kan vara avgörade för hur mannens fortsatta liv kommer att bli.
Detta kan vara femtom minuter under en vanlig arbetsdag. Jag får 26 300kr i månaden. Inte en krona extra för alla dessa nya regler och rutiner jag tvingas hantera och ta ställning till pga covid-19. Och mannen, som faktiskt hade en pågende stroke, han drabbas också.
