/
Sanningen efter en tuff kväll på jobbet
Klockan är alldeles för sent och jag jobbade över alldeles för länge ikväll. Det var en sådan kväll då jag inte hann gå på toaletten, inte ta middagsrast och inte hann vara den sjuksköterska jag vill vara. Av mina sju patienter var fyra väldigt dåliga,
en medvetslös ett tag, sedan var det två förflyttningar och tre inskrivningar. Ni som känner till vården vet vad detta innebär. Utöver detta är det läkemedel som ska delas ut, patienter ska iväg på undersökningar och telefonen ringer.
Idag var en sådan dag då jag undrar hur i helskie jag ska orka hela livet. Jag älskar mitt jobb, trots allt detta. Jag är stolt över att vara en av dem som bidrar till att hjälpa sjuka människor och jag är stolt över att vara en av alla vardagshjältar
som ser till att vården går runt. Vi gör fasen ett fantastiskt jobb. Och det är så underbetalt att det inte är sant.
Förra veckan jobbade jag 53 timmar. På en vecka. Och ikväll hann jag som sagt inte ta rast. Det är förfärligt rent ut sagt. Och ja, jag klagar. Jag måste få göra det. Jag grät på vägen hem från jobbet ikväll, som flera andra kvällar. Ikväll var
jag dock stolt över min insats, att jag lyckats behålla lugnet och agerat rätt i situationer som var helt nya för mig. Men jag grät av utmattning och känslan av otillräcklighet. Man säger att sjuksköterskeyrket inte längre är ett kall utan ett
yrke som alla andra, men så hårt som jag och alla mina kollegor arbetat ikväll och som vi åsidosätter våra egna behov framför patienternas. Det får mig att undra. Hur många andra yrken gör så?
