Moderskänslor
Imorse då jag vaknade var det något som saknades. Det tog några sekunder för mig att komma till insikt, men sedan slog det mig: mitt barn. Jag har dessa drömmar emellanåt och jag förstår att det är min kropps sätt att förbereda mig på vad som komma skall någon gång i framtiden. Men det är så oerhört jobbigt. Saknaden kan sitta i en hel dag. Den där lilla varelsen som varit min för ett par timmar under natten. Som skriker så fort någon annan håller denne, och lugnar sig så snart jag tar över. Jag minns hur jag i drömmen bara satt och tittade på min lilla bebis medan hen sov. Pillade med de små händerna och snusade i nacken. Jag kunde inte se mig mätt på det perfekta lilla ansiktet som liknade mitt då jag var liten. Den lilla kroppen var som gjord för min famn. Åh.
